Känner en mycket konstig känsla inom mig nu och tårarna bara rinner ner för kinderna, två dagar kvar i Gävle! På samma gång som jag längtar hem till Åland och alla där, så blir jag sjukt ledsen när jag tänker på att jag ska lämna Gävle. Det känns som att ett kapitel i mitt liv är över. Det kanske låter överdrivet, men dom som har känt så någon gång förstår nog vad jag menar. Det här är en tid som aldrig kommer tillbaka och som Ida sa igår när vi låg och sola, "jag är inte redo för att den här tiden skall vara över".
Imorgon är det allra sista skoldagen och klassfest på kvällen och då lär man väl också bara gråta för att det kommer att kännas som ett sorts farväl och sedan på examen på fredag lär det vara samma sak. Kan verkligen inte fatta att det redan har gått 3 år och det roliga är det att när jag flytta hit så grät jag för att jag flytta från Åland och nu gråter jag för att jag flyttar från Gävle. Det här har varit mitt hem i 3 år och nu ska det packas ihop och ett nytt liv på Åland börjar. Shit va patetisk jag låter, men det är verkligen så jag känner. Tanken på att mitt yrkesliv börjar nu skrämmer mig, jag skulle vilja backa tillbaka till Lussetiden och leva om alla år från då tills nu igen, jag vill inte bli "vuxen" ännu.
Ja det är verkligen många tankar som snurrar just nu och jag känner en blandning av känslor, sorg, ångest, stolthet, rädsla och även lite glädje såklart, för jag, lilla jag har lyckats ta en examen från högskolan och jag har nått ett av mina mål, jag är nu sjuksköterska, FY FAN VA JAG ÄR BRA, helt sjukt.
Så antar att det bara är att ladda om nu och börja ett nytt kapitel i livet och förhoppningsvis blir det minst lika bra som de andra kapitlen har varit.
